18:e april mammas dödsdag. 18:e juni Angelicas begravningsdag.

 

Men 18:e Maj den värsta dagen av dom alla,.denna dag för ett år sedan då Angelicas läkare var hit och undersökte Angelica , en undersökning som var tvungen då Angelica hade börjat att kräkas.

Vi förstod inte riktigt vad som skedde. Läkaren undersökte Angelica och ville prata med mig i enrum efteråt.

 

Jag anade oråd , denna dag skulle komma då allt skulle ha sitt slut . Den dagen  jag fruktade allra mest.

Christel min läkare satte sig mittemot mig i köket och sa - Carina , du vet vad jag har att säga, detta är inte roligt fortsatte hon med blicken riktad rakt in i mina ögon.

 

Jag försökte vara stark och saklig, förståndig och vuxen. Men misslyckades alldeles.

Knivarna som vred om i mitt inre, hjärtat som krampade och trots allt fortsatte att slå. Hörseln var det fel på, den slog av, jag hörde inte vad läkaren sa, bara som i en dimma.

 

Även om jag i flera år hade stålsatt mig för denna dag och borde kanske känna lättnad att Angelica äntligen efter många år av sjukdom skulle få sluta, men utom allt sunt förnuft lyssnade jag på vad läkaren hade att säga.

 

- Angelica har nått den punkten nu, och du måste acceptera att Angelica är sjuk , du måste låta henne ligga kvar i sängen och få vara sjuk. Hennes tarmar har slutat jobba, därför kräks hon. Hon har tarmvred. Angelica har kanske en vecka kvar att leva.

Nu rinner tårarna utför mina kinder. Christel fortsätter , - Jag tycker att du ringer hem Lars och att han blir hemma tills detta är över.

 

Innebörden av hennes ord blir verklig för mig. Min dotter som nyligen har fyllt 27 år och haft främmande och varit uppe i sin rullstol, visserligen tröttare än vanligt, men det är inte konstigt i hennes sjukdomsbild, hon ska aldrig mer kliva upp ur sin säng. Min fina dotter skulle aldrig mer fira sin födelsedag.

Angelica firar sin 27 års dag.

 

Osammanhängande ställde jag dom nödvändiga frågorna - Hur ska detta gå till? . Hur gör vi nu? Det gjorde så ont i min kropp att sitta där och försöka ta in vad jag behövde veta för att göra min dotters sista tid i livet så bra som möjligt- Det gör lika ont nu, ett år senare, att skriva om det.

 

Läkaren åkte iväg och jag ringde Lars, han lät ledsen men förstod allvaret och kom hem. Det var svårt att ringa barnen Robin och Jeanet , dom kom också hem.

 

Men svårast var det att gå in till lilla Angelica som låg vaken i sin säng numera bara skinn och ben. Hennes vackra ansikte hade under en tid urholkas och blivit väldigt smal.

Värre skulle det bli de följande veckorna, hennes ansikte skulle få ett helt annat utseende, knotor som stack ut och insjunkna ögon i ögonhålorna.

 

En vecka blev till tre veckor innan hon slöt sina ögon för gott.

Under denna period varken drack eller åt Angelica någonting, hon var vaken från och till pratade faktiskt en del med oss alla. Hon fick hela tiden insprutat morfin i sin lilla kropp så att hon inte skulle behöva känna vare sig smärta eller hunger.

 

Vi andra led desto mer, vi kände fruktansvärd smärta alla 5, Robin ,Jeanet, Lars och jag. .Andrea var den som levde mest som vanligt, fortsatte att gå i skolan och hade sina aktiviteter.

Lars lade sig ofta brevid henne i sängen och bara höll om henne i timmar. Jeanet åkte skytteltrafik mellan sitt stall och här. Robin bodde här och åkte hem någon enstaka gång. Lars och jag gick in och ut i detta dödens rum och försökte göra det vi kunde för att hennes sista tid på jorden skulle bli så behaglig som möjligt.

 

Vi hade också assistenter här som hjälpte till, vi hade alltid en som satt här på dagarna i närheten så vi slapp vara ensamma ,0m det skulle hända ,det jobbiga dödens intrång.

 

Vi turades om att sova om det gick. Man gick som i en dvala denna tid, man åt dåligt, sov nästan inte alls.

Man grät hejdlöst, och skrattade hysteriskt åt vad som helst och ingenting. Men vi i familjen kom varandra nära och fick en enorm insikt om hur skört livet är och hur mycket vi betyder för varandra. Vi skulle mista en familjemedlem, en älskad syster, ett älskat barn.

 

Ingenting betyder någonting än att vi har varandra, den insikten var en viktig del av den här tiden.

Det svåraste för mig var varje gång jag gick in till Angelica och inte skulle röja för henne hur enormt ledsen jag var, hur outhärdligt det var att stå där och se på hur eländig hon såg ut.

 

Hur hennes kropp förändrades och hur systrarna från Asih kom morgon och kväll. Dessa underbara människor som kom och gav oss stöd och ork till att fortsätta kämpa ett litet tag till. Ingen av oss ville missa den här tiden med Angelica. att finnas till för henne i denna svåra stund, jag tror aldrig att hon har fått höra så många gånger att vi älskade henne som då.

 

Hon älskade oss tillbaka det visade hon tydligt genom att inte ge upp, den lilla envisa ungen. Hennes hjärta slog 48 slag i minuten och alla var helt förundrade över hur detta var möjligt, att hon kunde leva i detta tillstånd.

 

Ingen mat, ingen dricka och en sån låg puls ,en frisk människa klarar detta högst en vecka och hon hade levt 3 veckor i detta tillstånd.  Läkaren sa att detta var bara för att hon kände sig älskad och att hon älskade oss tillbaka och hon ville inte ge upp.

 

3 dagar före hennes dödsdag satt jag hos henne ensam denna gång.  Då plötsligt vaknar hon av min närvaro och är helt med.

Vi börjar "prata"   jag börjar skoja med henne och säger -vem är bäst ? något som vi hela familjen har skojat med henne om alltid. du är bäst eller den eller den är bäst. Denna gång sa jag vem är bäst, Jeanet eller Robin eller mamma , då säger hon - mamma är bäst., och det är det sista hon någonsin säger. Efter detta vaknar hon inte mer och 2 dagar senare är hon död.

 

Detta sista ögonblick bär jag med för alltid hela mitt liv som jag har kvar att leva. Alla människor i all ära , men för Angelica var mamma bäst ...... 

 

 

 

 

  Blommorna strömmade in.  Efter hennes bortgång. Tack alla för den omtanken.