Jag har 5 underbara hästar. Jag har älskat hästar sen jag var 4 år.
Dessa djur är de bästa vänner man kan ha, dom låter en sitta på dess rygg och dom gör allt för en.

Under hela min tid med en sjuk Angelica, då menar jag sen jag fick diagnosen, har jag delat det mesta med mina hästar.

Dom har varit mitt och mina barns fritidsíntresse.
Dom har tröstat mig när jag har varit ledsen, dom har också fått veta när jag har varit glad.
Jag har fått motion, frisk luft och energi samt en enorm glädje från mina hästar.
När livet har varit svårt och tungt att bära så har en ridtur varit min tillflykt. Jag har samlat nya krafter på hästryggen varje gång det har varit tragedi i mitt liv. Och det har hjälpt mig varje gång.

Jag minns också så väl när Angelica blev blind och hästarna blev Angelicas ögon. Hon kunde fortsätta rida som vanligt ,någonting som var som det brukar i hennes liv. Hästarna var också hennes tröst i hennes förlust av funktioner i hennes kropp. Hon slutade aldrig att rida, hästarna var hennes vänner, dom som aldrig svek.

Därför är jag så förvirrad att denna gång då jag behöver det som allra mest har jag absolut ingen lust, jag vet inte hur många gånger jag har haft mitt andrum i sadeln när Angelica var sjuk, helst mot slutet, men nu? Jag får kämpa mig ut i stallet, till mina fina hästar.

Dom förstår inte alls varför deras matte har övergett dom.

Men i dag när jag som vanligt mockade boxarna, stannade jag upp och blev stående med tom blick mot den plats där rullstolen brukade stå. Där och då fann jag mitt svar. Angelica och jag  var ofta ute i stallet, det var vår mötesplats.
Det har alltid varit hon och jag i stallet. Hon älskade det lika mycket som jag, och nu ska hon aldrig mer vara där.

Det är det som är felet. Det är därför jag har svårt för att trivas i stallet. Det är därför jag måste tvinga mig till att gå ut dit, där saknaden efter hennes sällskap är enormt påtaglig. Just där i vår egna lyckobubbla där inga sjukdomar kunde komma in, där det var hon och jag och hästarna, som det alltid hade varit.....

 

    Angelica älskade hästar, här med mitt sto Dis

 

  Angelica fortsatte rida även när hon inte längre kunde sitta för egen maskin. Här ligger Angelica på Ragnars rygg. Han fick bli hennes nya häst, efter bortgången av hennes älskade Glaida.