Denna sista resa på grund av Angelica, alla dessa fina möten med nya människor, som vi aldrig hade träffat om vi inte hade åkt på denna äventyrsresa.

 

Denna resa hade aldrig blivit av om inte Angelica hade slutat sitt liv, och sorgen blev för svår, just i denna vackra tid sommaren, en tid för läkning av en trasig själ.

Angelica har styrt även denna gång över våra möten, kanske inte på samma sätt som tidigare , men ändå. Hon fick oss att åka ut till ovissheten , att våga göra något annorlunda, än vad vi brukar i vårt liv.

 

Cascais har blivit en plats som vi kommer att minnas resten av våra liv. Här har vi bott på denna camping.

  med vår husbil , som har blivit vårt hem. Där vi har fått grannar som har pratat det mest varierande språk. Där vi har blivit vän med personalen som enträget har tragglat  min lilla Portugisiska   som jag har försökt lära mig här. Det har också varit grannar man har lärt känna en del, människor som har bjudit hem oss i Tyskland när vi åker uppåt.

 

Fransisco ,Tiago, Miguel, Pico och Andrea är alla olika Portugiser som inte känner varandra, men är genomtrevliga människor.

Möten med dessa människor vid olika tillfällen här i Cascais,  trevliga möten,  en del av dem kallar jag vänner, andra finns här om jag kommer tillbaka.

   Andrea , Robin och Fransisco. det var med honom Andrea, jag och Robin var på ljusfestivalen med,  den fredagskvällen Lars var i Sverige och jagade.

  Robin och Fransisco. Brinnande konst, mycket trevligt.

  Andrea är Professora kita de sand på portugisiska, det är felstavat  men det är skrivet som man säger det, det är hon som sitter på hästen, det är min Andreas ridlärare på ridskolan där vi också möter många nya människor.

.  Andrea rider på sin  favorit häst. Tack vare dessa människor och stall i trakten så hamnade vi på en hopptävling,  när Robin var här och hälsade på oss.

Solen har gassat hela tiden under vår utomlandsvistelse, det har nog aldrig varit under 24 grader på dagtid, därför har det  alltid varit lätt att göra utflykter i Casicas med omnejd.

Som att surfa och bada i havet tex har ju varit en sådan där extra tillgång som har varit enormt avkopplande.

 

Genom Tiago, som är en helt galen äventyrare som älskar att surfa, kom vi i kontakt med  Fransisco nr 2

Han har en egen surfingskola. En mycket trevlig 30 åring med livet som insats när han hela tiden letar efter DEN stora vågen som alla surfare gör. Han lärde Robin och Andrea grunderna till surfing ,och dom fullkomligt älskade det.

  Robin med surfingbräda., Robin igen. Fransisco 2 och Robin. Andrea på brädan.   En av våra stränder där vi bor.

Men vi har också hunnit med att vandra i bergen, denna dag som vi gjorde det var helt perfekt, jag är bara så ledsen att vi inte har hunnit med det mera. Vandringen i bergen endast med familjen som sällskap var väldigt bra för själen , för oss alla.

 

Denna dag som vi skulle åka ner till Cascais för att hyra oss en liten bil , en Fiat mindre modell, då man är tvungen till att ha bil här, även fast vi har cyklat en hel del, så var det veteran rally i stan mycket uppskattat för alla. Vi har också handlat mat på marknaden, den lokala, som Portugiserna själva oftast handlar sin mat från. Dels är det alldeles färska råvaror , dessutom mycket billgare. Det var också en ny erfarenhet för oss, en mycket trevlig sådan.

Var och varannan dag har det blivit promenader på spångarna som går över dynerna inne på Nationalparken Naturen här är av blandad art, man kan finna, som denna, en oas i sanden, eller gå ner till havet .

Vill man vara  helt ensam väljer man bergen. Det finns till och med skog . Därför är det lätt att trivas här i Cascais.

Den största händelsen för Andrea och oss var ändå när Andrea började skolan, då öppnade sig plötsligt ytterligare en annan värld för oss, vi fick vänner från alla olika bakgrunder i livet.

Här är människor som vill något i livet, människor som har lyckats och är mitt uppe i sina karriärer samt pensionerade ishockeyspelare  och fotbollsspelare. Det vi har gemensamt är att vi har satt våra barn på samma privatskola. 

Dörrarna öppnas och vi är med om möten vi aldrig skulle ha upplevt någon annanstans och vi får vänner som förmodligen blir kvar för alltid, dessutom under denna korta tid vi har varit här så har vi fått ett nätverk som vi aldrig kunde ana för en månad sen.

Människorna är så annorlunda mot hemma, det finns ingenting som är omöjligt - underbar inställning till livet.

En kvinna sa till mig , -  Det viktigaste jag har att investera i är mig, jag har bara ett liv.

Så helt olikt det sätt jag har levt, jag som för det mesta har levt och investerat i andra, jag fick en tankeställare

 

Cesar har också skaffat sig vänner, detta är ridlärarens hund, dom leker varje måndag.

Detta är en tik som var helt galen i Cesar, det var bara en i raden av alla kompisar han har haft här.

 

Detta hör till vardagsbilderna i Cascais, en fiskebåt rensar fisk och fåglarna får smaka.

På stranden gör man sandkonst, det blir en vana att gå förbi där och studera dessa  fantastiska mästerverk, skulpterade i sand. Vi har skapat oss rutiner på den korta tid vi har varit här.

Vi brukar försöka att dricka en kopp kaffe varje dag tillsammans och det blir i bland i Cascais. Denna dag var vi här,     med denna urgulliga  portugisiske , surfande  servitör.   Hela tiden med ett äkta smajl  på läpparna . Dessa kaffekoppar hade han på brickan. Vi sitter uppe på takåsen med hela stan  nedanför  våra fötter.  En ensam mås gör oss sällskap på ett trasigt kors på ett närliggande  kyrkotak. Med denna utsikt och denna atmosfär

      f   kan man bara njuta, tänk att det finns så m å n g a underbara caféoaser här i Cascais.

 

Lars har också hunnit fira sin 50 åriga födelsedag här i Portugal.  Morgonen började med frukost

Sen blev det ett jätte fint kort från Andrea Och en present förstås   

När Andrea åkte till skolan så åkte vi till Cascais  shoppingcenter och köpte Lars present, en cykel.

På kvällen skulle vi göra oss fina för att gå ut och äta.

Hm.Hm. Till slut hamnade vi i Cascais Pappa får en kram, sedan börjar rundvandringen och letandet  efter en bra restuarang .   

Ett kvarter.       och ett till.

 

En fin väggmålning hittade vi på en vägg.

 Till slut hittade vi en Italiensk krog som vi fastnade för, vi åt och vi drack och var allmänt nöjda alla tre.

Maten Maten 50 års  Skålen Efterrätten

Grattis igen min gubbe som har följt mig dessa "två resor" som inte alltid har varit så lätt.

 

Nästa dag var det dags igen , denna gång var det en kompis till Andrea som fyllde 12 år, en halv Portugis, Douglas är hans namn.

 

På väg till festen ,dom bor i en Qvinta = stängt bevakat område, alltså högt staket med bommar för vägen in och ut.  Inne på området finns alla bekvämligheter såsom spa, hotell, golfbanor  etc. Bommar för vägen med en vakt.  På deras  gata , framme Portugisiska och EU flagga. Här går vi in.

 

. Andreas klasskompisar, Lärare.

Här är det brukligt att barnen får ett par timmar på sig till att leka , sedan är alla föräldrar också välkomna på kalaset. Inte bara föräldrar utan lärare från skolan och grannar till Douglas.

Det är fler vuxna än barn , det bjuds på diverse snittar, varma smörgåsar och tårtor, till detta dricker man bara vin. Andrea minglar Utsikt från altan.

Lars minglar

Barnen får naturligtvis annan dricka. Man minglar, pratar och skrattar och en del blir nog lite berusade  också.

Stämningen är uppsluppen och mycket trevlig, barnen leker när hembiträdet kommer ut med den största tårtan och det är dags att   blåsa ut ljus och sjunga Ja må han leva, detta görs på tre språk, Svenska, Portugisiska och Engelska så att alla får vara med,. Det är så att man pratar alltid 3 språk här.

Innan  Douglas ska skära upp den första biten av tårtan ,så håller hans mamma tal till honom, därefter håller han ett kort tal, sen skär man tårtan. Grattis.

Denna fest blev inte bara Douglas fest, för oss, främst för Andrea,  blev det ett hej då party, ett avslut på denna vistelse här i svenska skolan i Portugal , där hon har lärt känna en massa barn som hon tycker om, möten i hennes liv, som hon kan stoppa i sin ryggsäck som goa minnen och plocka fram när hon vill tänka tillbaka på sin tid i Portugal.

 

För Lars och mig var det också skönt att få säga hejdå till dessa otroligt öppenhjärtliga människor som utan vidare under dessa veckor har tagit med oss in i gemenskapen även fast dom egentligen inte känner oss.

Vi har blivit presenterade för deras vänner, människor som vi aldrig skulle ha mött någon annan stans.

Lars och jag kan bara vara tacksamma att Tack vare Angelica, hamnade vi på denna lilla plats ,mött  djur ,natur och människor i Cascais som vi aldrig glömmer  

.Det är dax att bryta upp, att åka hem , men jag kommer tillbaka, en dag......