Vi , min mor, jag och min lilla dotter Jeanet som var tre år när detta begav sig, kom hem till min mamma ,efter en hel dags utflykt.

Jag skulle bara skjutsa hem henne och vi skulle dricka en kopp te innan Jeanet och jag skulle åka vidare hem till oss.

I dörren hemma hos henne möter min lillebror Conny , som fortfarande bor hemma ,och säger,

- Mamma det är en präst och en polisman i köket som vill prata med dig.

Jag såg färgen rinna bort från min mammas ansikte och hör henne mumla,- Vem är det som är död.

Jag hade nyss fyllt 24 i Januari och detta var i slutet av Mars. Min lilla dotter var en solstråle och livet var behagligt, denna dag likaså, tills nu.

Jag skickade in Jeanet till min lillebror i hans rum och gick sedan ut i köket, där jag hör polismannen fråga

- Fru Årman?

- Ja svarar min mor.

Prästen träder in och fortsätter samtalet.

- Jag måste härmed beklaga förlusten av er son.

Min mamma faller i hop skrikandes och hamnar på en stol, som polismannen drog fram till henne.

Själv stod jag som förlamad och kunde inte göra någonting, min bror var död, men vilken?

Vi var en syskonskara på sex stycken, tre flickor och tre pojkar.

- I morse larmade grannar till din son Roger brandkåren att det brann hemma hos dom, fortsatte prästen.

Släckningsarbetet har hållit på hela dagen och håller på än , huset har brunnit ner till grunden och vi befarar att hela familjen är innebrända.

Min mor var nu i chock och fick bara ur sig enstaka frågor som tex

- Hur ?

- Hur gick detta till?

- Är alla döda?

Sen började hon om med samma frågor igen och polis och prästen försökte på bästa sätt förklara det dom visste.

- Teknisk undersökning kommer att göras när branden är släckt , då får vi bättre svar  Fru Årman.

Min mamma sken upp för en stund , då kanske dom lever eller kanske någon av dom lever?

- Tyvärr Fru Årman tyder allt på att alla var med inne i huset. Din son , hans fru och deras 4 barn.

- Men hunden då ? undrade jag som inte hade sagt någonting ännu .

Allas huvuden vändes mot mig och någon sa ,- hunden?

- Ja sa jag. Dom hade en hund och två katter också.

I denna tragedi tänkte jag på husdjuren, det hade ingen annan gjort så polismannen och prästen tittade på mig som om jag var från en annan planet.

- Vem bryr sig om husdjuren en sådan här gång? fick jag till svar.

Till slut gick polisen och prästen därifrån. Min lillebror, jag och Jeanet satt samlade i köket hos vår chockade mor ,Jeanets mormor.

Det var min första kontakt med död på nära håll. Visst var jag chockad. Det var ju min äldsta bror och hans fru och deras 4 barn, mitt barns kusiner.

Dessutom skulle jag också ha varit där denna natt, var det meningen. Men utflykten som min mor och jag hade gjort denna dag, försköt resan till Eva och Roger med ett dygn. Vi hade varit och tittat på ett hus som vi senare flyttade till.

När jag ringde kvällen före och berättade för Eva om mina planer så sa hon att det var helt ok och att vi skulle ses dagen efter vår hustitt.

Eva hade 6 veckor tidigare fått sitt 4;e barn - Kicki , och jag hade gjort mig ledig en vecka för att åka ut till dom och hjälpa henne med de andra barnen , eftersom Roger var tvungen att jobba.

Vi såg båda fram mot en vecka tillsammans med alla ungar, det var inte första gången vi bodde hos dom några dagar.

Eva var några år äldre än jag, hon var 27 år när hon dog. Jag hade känt henne från min barndom , vi växte upp tillsammans och lekte med varandra från det vi var små.

Senare i livet ,  träffade hon min äldsta bror, och dom blev kära i varandra.

Min bror Roger var 36 år när han dog.

Men livet med Eva var för det mesta väldigt bra. Dom var som gjorda för varandra.

Dom var ofta och hälsade på oss även när dom flyttat och deras första lilla flicka Cecilia kommit till världen och mamma var en stolt farmor.

Roger har alltid haft förkärlek till djur och livet på landet, så när hans chans till att få jobba med kor på ett stort herresäte som ladugårdskarl, var han inte sen att tacka ja.

Eva älskade också livet på landet och snart kom nästa vildbase, lille Dick, till världen.

Familjen var lycklig och vi åkte ofta till Edebo i Hallstavik och hälsade på.

Nu kunde dom inte komma ifrån så lätt längre, då Roger jobbade jämt och dom bodde på gården.

Ibland kom dom förstås in till Åkersberga, där vi bodde, när dom behövde få lite stads luft!

När jag sedan blev stor nog och fick mitt första barn, Jeanet, då fick dom sitt 3:e, Tommy.

Kärleken blomstrade ute på gården , och Roger hade avancerat till ladugårdsbas.

Han var numera bas över de anställda på gården och ägaren själv, godsherren , han gjorde inte mycket. Han var nog bara där ibland och tittade till stället. Dom bodde inte på gården, han och hans fru. Han litade fullt och fast på Roger.

Roger och Eva hade ett bra liv. Dom bodde på landet i ett fint hus som dom trivdes i och dom hade tre friska barn.

Min mamma, farmor till barnen, kunde inte vara mer stolt än hon var över dom. Hon pratade ofta och gärna om dom.

Men Roger, snäll som han var, blev ofta utnyttjad på sitt jobb, för om det var något extra, som det alltid är på en stor gård, fick han alltid rycka ut, för han bodde ju så nära.

Skillnade var den att han hade hunnit bli 36 år och pappa till 3 stycken vildbasar.

Sömnen var inte alltid så bra, han orkade inte alltid ställa upp i ur och skur, obetalt förstås.

Så när Eva kom och berättade att dom väntade deras 4 :e barn, då började flyttplanerna ta vid.

Fast dom bodde bra och trives med sitt hus så var enda utvägen att komma en bit bort från jobbet.

Kicki, den sista lilla flickan i syskonskaran hann födas innan dom hittade ett nytt hus som dom skulle bo i.

Med små barn och jobb flyttar familjen till ett annat hus längre ifrån gården där Roger jobbar och där han trivs.

Tanken är att familjen ska få vara lite mer familj och att Roger ska slippa alla extra utryckningar och att han ska få vara med sin familj lite mer när han är ledig.

Det är detta hus som jag fortfarande inte har varit till, som jag lovar Eva att ta med Jeanet och komma ut till.  Vara där och hjälpa till med vildbasarna i en vecka och umgås med min brors familj. Jag ser fram mot detta , och även Jeanet älskar att vara och busa med sina kusiner.

När jag ringer den där kvällen och skjuter på min ankomst ett dygn, kan jag aldrig förstå att det skulle vara sista gången jag pratar med dom. Att Eva 27, Roger 36, Cecilia 9 , Dick 6, Tommy 3 och lilla Kicki 6 veckor skulle vara döda dagen därpå.

Deras hus stog i lågor och brann ner till grunden. När huset var släckt och den tekniska utredningen var gjord fick vi reda på brandorsaken. Elfel, det hade börjat brinna i ett elskåp på nedre våningen, under skåpet hade brorsan ställt färgburkar , han höll på att snygga till i sitt nya hus.

Färgburkarna hade börjat brinna och giftig gas hade spridit sig i huset. Förhoppningsvis hade familjen somnat in före branden tog dom, sa man på tv nyheterna som denna hemska händelse var med på i flera dagar.

Tidningarna över hela landet skrev om denna tragedi i över en veckas tid , och sen även på begravningen var vi uppvaktade av pressen. Vår familj och Evas familj var förkrossade men ändå kunde dom inte låta oss vara.

På den tiden hände det inte lika mycket som nu, så denna händelse var en tragedi som skakade hela Sverige. Det som var bra, som kom ur denna händelse, var att brandvarnare blev ett måste i var mans hem.

Men svar på min förkrossade mors fråga, brann dom alla tillsammans , blev det någon kvar?

Det tog lång tid att få det bekräftat, att alla hade omkommit, för kropparna hade brunnit ner till aska. Det man till slut hade hittat var tänder och lite benbitar från vad man tror är bitar från hela familjen.

Förutom från Kicki den yngsta, hennes skelett var inbränt i Evas skelett, så hon dog i sin mammas famn.

Vila i frid mina kära.

Detta var en traumatisk händelse för oss alla, så ofattbart, så onödigt, så smärtsamt.

Vi hade mist vår älskade bror och hans familj. Så mycket död på en gång. Och detta var bara början på min  sorgkarriär.

Men det som var ännu mer jobbigt i denna stund var min mors sorg, den hade inga gränser.

Hon kunde inte hjälpa till med någonting , hennes liv hade helt ställts på kant. Jag älskade min mor högt och led av att se henne så här.

Hon hade min lillebror som bodde hemma, men han var så ung och visste kanske inte hur han skulle trösta, det var en jobbig tid även för honom.

När begravningen var över och mamma var helt utom sig i sin sorg , skulle vi, Jeanet, Micke och jag flytta till Västerbacken i Östervåla. Vi kunde inte flytta i från henne, och det blev bestämt att hon skulle flytta med oss, och det gjorde hon.

Mamma försökte med all sin kraft komma tillbaka till verkligheten från sin sorg, och inte förän i dag när jag själv har mist ett barn kan jag förstå hur hon kämpade.

Hon hade inte bara mist sin son utan 4 barnbarn och sin sonhustru också.

Hon bodde hos oss i två år. Hela den tiden tog det för henne att samla kraft till att lära sig att leva med sin saknad.

Hon fick till slut gå i terapi hos en kurator för att komma över sorgen, att lära sig leva igen.

På den tiden var det udda och lite "fult" att gå till en kurator eller en psykolog, i alla fall i lilla Östervåla.

Min mamma sa  aldrig något om detta till någon ,- för folk tror att man är tokig, sa hon när man frågade om varför det var så hemligt.

Hon blev bättre i sin sorg till slut, och jag tror att det berodde mycket på att hon fick gå till terapeuten och prata av sig, fick ut sin ilska och sorg.

För vi familjen, var hennes stöttepelare och glädjeämne, vi var dom hon ville leva för.

Oss ville hon till slut inte betunga med sin eviga sorg.

Nu mamma förstår jag hur du kände det, sorgen går inte över, den får ta tid, men precis som du kan jag känna att min familj orkar till en viss gräns, sen vill deras bearbetning av sin egen sorg ta sin egen väg, precis som min gjorde den gången, när jag fanns till för dig.

Så nu går jag hos en terapeut, och jag tror att precis som det hjälpte min mor den gången hjälper detta mig.

Jag tar det som ett steg i läkningsprocessen.

Alla som behöver gå och prata med någon , gör det, det lättar och man kan bearbeta sin förlust fortare. Och tack och lov, i dag är det inte fult att gå till en teraput och prata....