Jaha då var det daxs.

Lars hade tagit ledigt från jobbet, Andrea har sportlov, Robin hade kommit ner från Stockholm, vi skulle åka förbi och hämta upp Jeanet, hela familjen samlad.

 

För vad ? Jo det var daxs att gå på filmpremiär, filmen som jag  medverkade i skulle nu visas.

Det var fullt av folk som minglade med champangeglas i händerna och finklädda. 

 

Det var en spänning i luften, alla som medverkade i filmen var lite spända såsom jag var.

Mia, Stig-Åke och Janne var spända på hur alla i publiken skulle motta filmen som dom hade jobbat så hårt med.

 

Istället för 40 minuter så blev filmen 67 minuter , det hade blivit för svårt att välja ut matrial och ta bort något.

Men till slut hade dom fått till det, och nu skulle den visas.

 

Jag och min familj gick in och satte oss i filmsalen. Filmen blev presenterad av Stig¨Åke och det var äntligen daxs att få se den omtalade filmen.

 

Filmen var välgjord, en bra och behaglig berättar röst förde oss genom filmen med början i barnstadiet över till tonnåringen och sedan till vuxen stadiet.

 

Det var några familjer, 5 familjer vill jag minnas att det var, som berättade om olika saker i deras barns liv.

 

Så kom då jag berättade om Angelica min lilla fina Angelica och hennes död. Jag hade suttit 6 timmar framför kamran när vi filmade, och kom inte ihåg så mycket av vad jag hade sagt, men det var inte så mycket av allt vi hade pratat om som var kvar i filmen.

Det enda jag egentligen la märke till om mig själv i filmen var hur tjock jag har blivit och vilken larvig röst jag har.

 

Filmens avslut blev ett annat än vad jag hade förväntat mig, en präst som talade om döden osv men det blev ett mycket bra slut på en mycket bra film.

Jag tror att denna film kommer att hjälpa många framöver, om den blir använd som det var tänkt.

Så Mia och Stig-Åke, bra jobbat.

 

Efteråt gick vår familj ut på en resturang och åt middag på stan, vi var alla så trötta.

Vi var alla eniga om att dettta var en otroligt jobbig dag känslomässigt, vi var alla utlakade från energi.

Filmen hade blivit för oss alla en känslomässig resa tillbaka i tiden men kändes också som ett värdigt avslut för oss alla, på en sjukdomsperiod på 20 år.

 

Synd bara att det var vår fina Angelica, som också är borta och inte bara en förfärlig sjukdom...........