Den frågan har jag ställt mig själv många, många gånger under de sista åren då min dotter har varit sjuk.

Det går inte att förstå att det finns sjukdomar som fullkomligt bryter ner en människas nervsystem ,så att en dag förlorar kroppen mot sjukdomen, hur gärna  hon än ville vara kvar.

Hos oss, vi som älskade henne gränslöst, och oss som hon älskade tillbaka, vår lilla Angelica, vår lilla ängel.

Saknaden efter henne går inte att beskriva, när det gör som mest ont i själen så lättar det lite med att skriva.

När hon låg för döden skrev jag en del också, då skrev jag denna dikt:

Livet rinner sakta ur min älskade dotters kropp.

Jag kan inget göra.

Att inte kunna ha kontroll.

Att inte kunna hjälpa.

Att inte kunna behålla det ,som jag håller så kärt.

Att stå här som åskådare varje dag ,då du kämpar för att slå upp ögonen till dagen, för att få vara med en stund till i livet,

Att stå här vid sidan ,och se på ,när du kämpar.

Det ger mig hårda slag i magen ,jag vill banka, skrika och slå ut min vrede.

Men jag kan bara finnas vid din sida och se på.

Det finns ingen barmhärtighet ,bara sorg, sorg över hur livet kan vara.

Jag mister dig, det vet jag, men du kommer alltid att leva i mitt hjärta.

MEN JAG VILL HA DIG HÄR!

Hon blev inte kvar så länge efter detta, ca 3 veckor kämpade hon innan hjärtat slutade att slå.

Vi var där hos henne hela tiden, Jag, Lars, Andrea, Robin och Jeanet........