2007 den 16 April skulle mormor fylla 100 år. Vi såg alla väldigt mycket fram mot det. Vi behövde verkligen se fram mot att fira något roligt i släkten.

När Andreas 2 års dag den 15 Feb, var passerad och barnkalas var överstökat, så pratade Marita min storasyster och jag om att det var dags att börja planera vår mormors 100 års dag.

 

-Ja det gör man ju inte i handvändning, sa jag till min syster på telefon.

- Nej, det är ju en hel del som måste fixas svarade Marita.

- Lokal, mat, presenter etc fortsatte jag samtalet.

-Ja , och så mormor förstås. Hon ska ju vilja ha kalas, men det tror jag inte blir något problem. Tvärtom, hon skulle bli besviken om vi inte fixade fest åt henne, sa Marita.

- Det är klart vi ska, det är bara att sätta igång förberedelserna avslutade jag samtalet.

Vi bestämde att vi på varsitt  håll skulle tänka till vad vi kunde bidra med  till den stora festen.

 

Vår mormor var en kruttant med hälsan och huvudet i behåll. Hon var den starkaste länken i våran släkt. Det var hon som såg till att vi träffades regelbundet, och ännu viktigare var hon nu för mig när så många var döda i mitt släktträd. Hon hade en viktig plats i mitt hjärta och helst efter att min egen mamma var borta , så blev hon ännu viktigare.  

 

Vi hann inte så långt med planeringen, den 28 Februari somnade mormor in för alltid. Hon åkte på en lunginflammation och på någon dag var hon borta. Vi hann inte med. Mindre än 2 månader kvar tills den stora  födelsedagen skulle äga rum, vi blev lurade på den trevliga sammankomsten.

Istället fick vi klä oss i mörka kläder och gå i kyrkan och ta farväl av våran högst aktade mormor. 

 

Vi träffades alla men istället för glada miner blev det sorgsna blickar och tårar i mångas ögon.

Mormor föddes 1907 -04-16 och dog 2007-02-28 nästan 100 år.

Hon är mycket saknad av oss alla.

 

Det gick några månader, till november samma år. Då var det daxs igen. Denna gång handlade det om min storebror Benny. En familjefar till 6 ungar.

Min lillebror ringde mig en höstdag i november och lät uppgiven på rösten när han skulle delge mig det tråkiga meddelandet.

- Carina, säger han med gråten i halsen,- Vår bror är död.

Jag fattade ingenting. Hade han tagit miste på mormor som hade dött ett halvår tidigare. Jag menar, han kunde ju ha fått en snurr av något slag?

Vår bror kunde ju inte vara död. Han hade ju nyss fyllt 49 år detta år.

-Benny är död, upprepade han sig. Jag kunde inte ta in vad han sa. Nej det är inte möjligt sa jag. Det är inte alldeles för länge sedan jag pratade med honom i telefon. Sen mamma dog hade jag inte, av olika anledningar, haft någon bra kontakt med min storebror.  En anledning var att vi hade flyttat till Skåne.

 

Conny hade  haft mer kontakt om den också hade varit sporadisk. Han visste i alla fall att Benny hade varit deprimerad och fått diabetes, den sorten som man behöver ta insulin via sprutor varje dag.

Jag visste att han var skild sen ett tag tillbaka och att han hade för lite kontakt med sina barn.

Jag kunde inte förstå att han var borta. Det var så overkligt att ta in, helst när man bor 65 mil från varandra och inte träffas så ofta.

 

Hans dödsorsak var förgiftning, överdosering av insulin. Om han hade råkat ta för mycket insulin i sin spruta eller om han avsiktligen gjorde slut på sitt liv, det får vi aldrig veta.

 

Jag satt i kyrkan både ledsen och arg, arg på honom, som inte fanns längre, jag satt i kyrkan mellan 2 av  min brors  yngsta barn 10 och 12 år gamla. Dom satt där och stirrade på kistan som deras pappa låg i.

Jag stirrade på samma kista och ville bara att det bara var en otäck dröm, att kistan skulle öppnas och jag skulle få  ge min bror en riktig utskällning, för detta var inte roligt, man tar inte livet av sig och lämnar sina barn i sticket, hur jobbigt man än tycker att livet är. Men kistan öppnades inte den förblev stängd.

Jag var också ledsen för att jag inte hade funnits till för honom när han behövde mig. Han blev bara 49 år.

 

Jag hade nu mist pappa, min äldsta bror med hela sin familj, min morbror, min morfar , min mamma, min mormor och nu min andra bror. 12 personer på 20 år 1987-2007

Det är inte så många kvar nu.

 

Och så nu 2015, min kära Angelica död och borta. Så nu undrar jag vad händer här näst?

Hur kommer 2016 att se ut? Sorg eller glädje?...........