Denna resa slutar här.....

The Årmans resa  har varit lång och omtumlande. The Årmans resa handlar inte bara om den faktiska resan utan också om en resa i mitt inre.
 
En resa bakåt i tiden, om hur allt började historiskt sett i familjen.
 
En resa om hur mina egna barn vuxit upp och har blivit älskade, inte bara Angelica utan även hennes syskon.
 
En resa om hur oturen har drabbat min familj i mångt och mycket.
 
En resa om glädje, sorg och förhoppningar.
 
En resa som har varit tvungen att bli skriven för min egen del, som har öppnat upp mitt minne för att lättare få ro i sinnet.
 
En resa, den faktiska resan som vi gjorde när vi inte orkade vara hemma efter vi hade begravt Angelica. Då när jag la ner penseln från mitt målande, packade den nyinköpta husbilen, låste huset och bara åkte, till en början ganska planlöst. Det var helt nödvändigt efter denna totala utmattning att vi tre kom härifrån. Annars vet jag inte vad som hade hänt. Vi var alla i stort behov av att hämta lite kraft till att orka sörja.
 
Men också dikter som har beskrivit hur sorgen har gripit tag i mitt hjärta och kramat det så hårt att jag trodde att det skulle stanna.
 
Andra har också bidragit med fina dikter som jag har fastnat för. Gerti har fina dikter som hon har bidragit med. Likaså har Jeanet och Andrea skrivit om sina känslor , i mina ögon så rörande att jag inte har kunnat låta bli att förmedla dom.
 
Till en början var det helt nödvändigt att skriva så ofta det någonsin gick, datorn glödde i takt med att tårar rann över mina kinder.
Vartefter tiden gick mynnade behovet ut lite grann och tårarna kom bara vid vissa tillfällen. Nu, efter ett år av skrivande, så förstår jag att min chockartade och ångestfyllda  själ formodligen aldrig kommer att läka, men jag lär mig leva med den och sorgen bleknar vart efter tiden går.
 
Till en början skrev jag endast för min egen skull, sen också för barnen. I takt med mina inlägg ökade också intresset för andra att läsa det jag skriver.
 
Jag förstod att folk tyckte om att läsa mina inlägg vilket nu glädjer mig, att jag har kunnat bidra med något till någon är en skön känsla.
 
Jag har fått stor respons och många kommentarer. Nån skrev till mig, - jag har börjat läsa din blogg som är fantastiskt skriven men även när jag läser de roliga sidorna gråter jag.
 
Jag vet inte men jag tror att jag har berört många med mina inlägg, vilket jag inte har för avsikt att göra utan jag bara skriver ur hjärtat och allt kommer naturligt.
Men om nu någon blir berörd av vad jag har att berätta kanske detta är en öppning för dom själva att lätta på sitt eget sinne och det kan vara bra. Därför är jag glad över att det är så pass många som läser och skriver till mig om det.
 
Detta har varit ett händelserikt år i all bemärkelse, detta första sorgens år. Det har hänt mycket både positivt och mindre positivt och några helt otroligt tråkiga saker, som att mista 2 st av våra husdjur, det var inte heller lätt.
 
Min terapeut säger till mig att det kommer ta många år än att läka i själen, och det vet jag för att jag har gjort det förut, efter att flera av mina nära familjemedlemmar dött.
 
Men detta första år är det jobbigaste då man ska uppleva allt som traditioner och födelsedagar etc utan den älskade dottern.
 
På detta sätt som att skriva denna blogg var mitt sätt att dämpa smärtan och saknaden efter min älskade Angelica, men också att rensa ut gammal sorg från mitt förflutna.
 
Så om det är någon som behöver läsa om hur jag har gjort med mitt sorgeår, eller ta ideer från vårt liv med en blind dotter i familjen, eller bara vill läsa om
The Årmans i största allmänhet, varsågod, bli min gäst.
Angelica var en hästtjej ända in i det sista, hoppas att hon och Glaida fick vara tillsammans igen.  
Så här kan man föreställa sig pärleporten. När vi hade urnsatt Angelica orkade vi inte vara hemma längre och vår resa började. På olika vägar i olika länder  Med många nya möten och olika kulturer och seder.Framför allt olika vyer och vacker natur
Och Cesar var med hela tiden. Tidvattnet kom och gick.
 
Äventyr var det gott om.
Länderna vi åkte igenom och stannade i var Tyskland, Österike, Italien -Venedig, Frankrike, Spanien och slutligen Portugal
Där gick Andrea i skolan ett tag och vi fick nya goda vänner. Portugiser och svenskar.
Andrea på ridskola.
 
Lars fyller 50 år Vi firar honom i Portugal.
 
Vi kommer hem och allt ska gå tillbaka till det vanliga. Men vi mister Cesar och vi mister Mimmi Men vi får kaniner
Andrea har cafe`
Vi minns Angelica på hennes födelsedag
 
Och vi minns henne på hennes 1åriga dödsdag. Gerti kom med blomma,
likaså gjorde Berit och Lina och denna lilla söta bukett stod utanför dörren utan avsändare, men nu vet jag att det var Diana som lämnat den. Denna fina bukett kom med blomsterbud från Anne Westerlund. Tack alla som kom hit och gjorde oss sällskap denna dag och tack för fina blommor, er omtanke värmer i hjärtat.
 
Denna fina lilla hund har kommit till oss för ett tag. Lady, en blivande arbetshund.
 
Mycket har hänt under detta år, men vad hände sen med:
 
Lars       Han började jobba på sitt gamla jobb igen och trivs med arbete och arbetskamrater. Han har jagat mer och har tillbringat mer tid på skytteklubben.
Han har aldrig varit så lite hemma som han är nu.
Han pratar ibland om Angelica men vill bara minnas de goda och roliga sakerna med henne.
Han resonerar sunt när det kommer till henne , hon var sjuk och behövde få frid.
Cesar däremot hade en lovande karriär som jakthund och var för ung för att dö eftersom  han var frisk.
 
Jeanet
Hon sörjer sin syster i tysthet. Hon satsar allt på sina travhästar och gör karriär inom branchen(hon jobbar hårt, alldeles för hårt) Hon är duktig och har valt detta som sitt mål i livet,som leder med påtvingad försakan av allt annat som familj och vänner etc. Det är hennes val och jag kan bara önska henne lycka till.
 
Robin 
Han jobbade också hårt i Malmö till en början, Jeanet och han kunde träffas och ha varandras sällskap  och få tröst av varandra när vi var borta. När vi kom hem tog karriären en annan vändning och han flyttade upp till Stockholm där det går bra för honom. Han pratar gärna om Angelica när vi träffas och han har ett kort på henne uppsatt på sin vägg i sitt sovrum. För mig var det tråkigt att han flyttade, men det är bara att önska honom lycka till, också på hans väg i livet.
 
Andrea
Hon började i sin gamla skolklass när vi kom hem igen. Hon har ett minne från en resa som har varit som ett äventyr för henne. Hon pratar inte så ofta om Angelica, förmodligen är hon rädd för min reaktion. Hon har sett mig gråta så många gånger för hennes skull.
Hon resonerar kring saken som ett barn gör. Hon brukar säga till mig  - mamma, Angelica var sjuk, hon behövde få dö.
När Mimmi, hennes häst dog däremot blev hon ledsen och kanske var det inte bara sorg efter hästen som kom ut då utan även saknad efter Angelica.
 
Jag då?  
Ja, jag saknar henne ännu och pratar gärna om henne om jag får tillfälle.
Min familj är mestadels borta på sina egna grejer och jag måste fylla mina dagar. En meningsfull uppgift som jag har tagit mig an är att vara God man åt Abolfazl. Han ger mig glädje och jag känner mig behövd, en känsla som jag har saknat.
Vad jag kommer att göra härnäst vet jag inte, men denna resa är slut. The Årmans resa detta år ,detta första sorgeår är till ända och denna blogg slutar här........
 
Tack för mig
 
Carina Årman